Livet med 6 barn födda inom 7 år!

Idag känns det verkligen som mitt hjärta blöder. Har just kommit fram till att min 4-åring inte trivs på dagis och att det beror på att han blir mobbad av de andra. Tidigare gick storebror också där (han är 2 år äldre) och han har antagligen fostrat honom på dagis eftersom vi (mamma och pappa) inte varit där. Nu när storebror har slutat dagis, men 4-åringen är kvar fortsätter storebrors kompisar att "tracka" honom. Vi blev varse om problemet i somras när storebror hade kompisar (som går på samma dagis) hemma och vi såg hur de, utan anledning gick på 4-åringen och knuffade samt sparkade honom. Jag och gubben sa till varandra att det där måste vi få stopp på innan de börjar dagis. När så 4-åringen börjar säga att barnen är dumma på dagis och att han inte vill gå dit så klickar det till slut (efter ca 3 veckor, vad som säkert är fel). Detta efter att dagispersonalen sa att de ville sätta en specialpedagog på honom eftersom det alltid händer saker runt honom. Frågade personalen om de alltid ser att det är han eller om det kan vara så att han alltid blir beskylld för det trots att ingen vet och de erkände att det nog lätt blir han som blir syndabock. när jag har lämnat honom på dagis har han klamrat sig fast vid mig och inte velat släppa. Imorgon är jag med honom HELA dagen på förskolan eller så följer han mig hem. Han ska få bli trygg innan han går dit själv. 2,5-åringen (alltså 4-åringens lillebror) säger att barnen slår storebror). 

 Igår mailade en reporter mig och frågade om jag ville vara med i ett reportage på webben och berätta om hur det är att ha många barn samt vad som är för- och nackdelarna. Jag funderar på om jag ska vara det eller inte. De lovade  att inte ta med efternamnet för att det skulle bli lite mer privat.Är det bra för barnen eller inte att vara med? Kanske tycker de bara att det är kul att kúnna se sig själva? Får nog lov att sova på saken en natt till ! Kommentera gärna - vad tycker du, hur skulle du ha gjort? Hjälp mig bestämma mig.

Jag har ju inte hunnit så långt i mitt föräldraskap eftersom alla mina barn är under 6 år, men de nackdelar som jag kan se med många barn är:
* Mer städning, mer disk, mer tvätt (inte mina favoritsysslor direkt)
* Får ofta kommentarer som -Man ska ju hinna med dem också! Jag har fortfarande inte klurat ut vem som hinner med barnen mest. Den som jobbar heltid, har 1 eller 2 barn och har barnen heltid på dagis eller den som är hemma och har 5 barn som går på dagis 15 timmar. Däremot inbillar jag mig att det blir mer Kvalitetstid när man tillbringar sin tid på jobbet 40 timmar och då umgås intensivare med barnet/barnen när man träffas.
* Sjukdom - kan ju vara sjuka i veckor om man har otur och inte kunna träffa någon människa (tur att internet finns).
* Barnförsäkringar - vi blir ruinerade när de ska betalas, men vissa säger ju att det inte behövs, så vad vet jag.
* Dyrt med Cirkus, Djurparker, Tivoli, Bio när man är många. Likadant med Sportaktiviteter.
* Svårt få barnvakt.

Man kan tycka att man får ju mycket barnbidrag också, men samtidigt har i alla fall jag hamnat efter i lön, har första barnen som tvillingar (nästan allt behöver köpas dubbelt) och man blir inte miljonär på föräldrapenningen precis.

Tar gärna emot kommentarer om vad andra som kanske hunnit längre i sitt föräldraskap tycker.

Vår 4-åring kan reta gallfeber på oss genom att inte lyssna och när han vet att han gjort något som vi blir ledsna över så flinar han, vilket upplevs mycket frustrerande.

I alla fall så var vi på djurpark igår. Vi stod och tittade på myskoxarna och 4-åringen kunde som vanligt inte låta bli att stå nära och pilla på stängslet trots våra förmaningar om att djuren kan bitas mm. Plötsligt går en av Myskoxarna till anfall mot honom och han blev förstås jätterädd. Jag tänkte i mitt stilla sinne att han till och med retar djuren. När jag sedan berättar för fadern säger han: -Det kanske beror på att han har en röd regnjacka? Gissa om jag kände mig som en dålig mamma? Det är ju känt att många djur t ex tjurar blir irriterade av rött.

-Titta mamma, där är jag! (2,5-åringen utbrister glatt när han ser sitt ansikte avspeglat i kastrullen). Tar några tugger och låter lika förvånad igen när han säger: -Titta mamma, där är jag igen! De är så härligt spontana. Inte alltid då förstås eftersom 4-åringen idag klippte pipskägget av min kära John Blund docka som jag verkligen tyckte om. Han tyckte väl att pappa brukar ju raka sig, så varför fick inte han hjälpa till när han såg någon som såg skäggig ut?