Så kom den då till slut, bebben hela familjen väntat på. 4 dagar över tiden, mitt i en fruktansvärd snöstorm med -14 grader, på sin farfars dödsdag och på femårsdagen av tsunamin.
Värkarna började på eftermiddagen och jag kände att nu blir det nog inatt. Eftersom det var hemskt snöoväder åkte vi in när det var ca 5 minuter mellan värkarna och det var i alldeles lagom tid för väl på lasarettet såg vi att vi hade glömt motorvärmarsladden - tur det fanns nya att köpa på bensinstationerna och det hann vi också med innan vi kom in på BB.
Trodde att jag skulle hinna gå runt lite på avdelningen och även hinna duscha varmt som smärtlindring,´men när allt var kollat med CTG kurva (är det så det heter?) , papper, inskrivning (maken hittade vare sig mitt körkort, min patientbricka eller några papper) mm mm hade jag sådana värkar att jag aldrig skulle ha tänkt mig att stiga upp.
Under denna förlossning hade jag mycket mindre ont än under mina tidigare förlossningar. Jag tror att barnmorskorna snålat med Lustgasen tidigare! Men den här gången försäkrade jag mig om att den var på max under slutskedet. Hade inte ´kunnat tänka mig en bättre förlossning om jag får säga det själv. Känns lite kul eftersom det även var min sista!
Nu sitter jag då här på min
hemorrojdklädda bak, med värkande kropp, ganska trött (barnen har
fortfarande inte landat efter tomten och bebben utan klättrar på
väggarna) och är bara såååå nöjd när jag tänker på min lilla son
som föddes som mitt 6:e och sista barn. Jo han är minst, men var
störst av dem alla när han föddes! Vägde 4165 gram, 54 lång och
Theo ska han heta
.








