Livet med 6 barn födda inom 7 år!

Så var det gjort. Minstigen har blivit döpt. Han var lugn och fin under hela akten och log t om när prästen välkomnade honom. Väluppfostrad fastän han bara är 3 månader . Annat var det med hans vilda syskon. Det brukar gå rätt bra om man berättar för barnen hur de ska bete sig - att de ska stå still osv, men idag glömde vi det. Vilket gjorde att 2 åringen lekte med stålsiffrorna som man använder till tavlan för vilka psalmer som ska sjungas, 4-åringen, 5-åringen och en av 7-åringarna låg ett tag på golvet och alla barnen hoppade från trapporna ivrigt påhejande av organistens barn, som också följde med och skrattade gott. Ja, ni kan knappast tänka er vilken cirkus. Tur att det bara var kändisar närvarande. T om prästen var en vän till familjen så han såg inte speciellt chockad ut.

Någon dopbild har jag inte än, så jag visar en bild på hur det ofta ser ut. Lillen rätt arg för att han inte får sova ifred utan att något kärvänligt syskon vill mjukas.

Nu känner jag mig nöjd med de 6 barn jag har och funderar inte på fler. Därför tänkte jag att då kan jag lika gärna sterilisera mig. Inte för att jag har lätt att bli gravid och inte vet hur man skyddar sig (fastän vi brukar skoja om att man inte vet) eller för att jag vill pippa som en kanin. Jo, det är en fördom som jag möter ibland - Att man skulle pippa mycket bara för att man har många barn. De flesta som tror det är män som själva inte har barn. De andra vet hur trött man är eller hur många tillfällen som ges om man har barn. Anledningen till att vilja sterilisera mig är istället att slippa stoppa i sig hormoner år efter år och slippa tänka på det helt enkelt.

I alla fall så sa jag till barnmorskan på efterkontrollen att jag funderar på att serilisera mig.

- Jaha, sa hon. Det låter väl som en bra idé, men det kostar 7 500 kr.

- Jaha, sa jag. Då har jag funderat klart. Jag ska inte sterilisera mig!

Jag har fått denna fina utmärkelse av Tonårsmorsa och nu ska jag sprida den vidare till 12 Bloggare som jag tycker om att läsa. Jag har bl a valt att uppmuntra några flerbarnsmammor, som jag tycker gör ett fantastiskt jobb dygnet runt. Kram till er alla och Keep on Going! 

Jag ger (utan inbördes ordning) en uppmuntran till:

1. Om barnen och livet i allmänhet

2. Fotbollsfrun

3. The Real Mymlan

4. Mitt liv med Noah

5. Katerina Janouch

6. Prinsessans Dagbok

7. Tiobarnsmamman

8.  Olga Rönnbergs Blogg

9. Vimmelmamman

10. Pernilla Wahlgrens värld

11. 15 år och tvillingmamma

12. www.tiobarnsmamma.se

Stackars barn! Lille Theo, mitt 6:e barn måste ha hispigaste morsan. Tror ni inte att jag åkte in med honom till akuten för att han var förkyld. Jag tyckte att det lät som om han skulle kvävas av slemmet som han hostade upp. Jag vet inte om det är min ålder som gör att jag är mer orolig än vanligt eller för att jag inom ett år haft dels en kompis vars bebis dött och systerdottern som fick Leukemi. Distriktsköterskan trodde i alla fall inte att det var min ålder när jag var där med lillen för att jag tyckte att han hade andningsuppehåll!!! Allt började nog egentligen när jag i slutet av graviditeten var hos barnmorskan för att lyssna på hjärtljuden och fick höra hur bebbens hjärta stod över ett slag med jämna mellanrum . Något som jag aldrig hört vid mina andra 4 graviditeter. Fick sedan gå på ultraljud och där såg vi också hur hjärtat hoppade över ett slag. Något som var helt naturligt och skulle fixa till sig när han föddes sa de och nu är han ju här. Mer påpassad än någon av hans syskon varit och på söndag ska ha döpas....

God Natt

När vår yngsta son bara var 20 dagar fick vi ett chockbesked! Barnens kusin, min 3-åriga systerdotter, hade fått Akut Leukemi. Bara 3 dagar innan hade vi träffats båda familjerna och barnen hade lekt ihop som vanligt, bytt julklappar och lillen hade fått födelsepresenter. Jag har knappt fattat det än fastän det var 3 månader sedan, men kan förstå att det är jättejobbigt för syrran och hennes familj. Jag har bara de 5 veckor att jämföra med när jag har varit inlagd med bebisar/bebis på barnavdelningen. Det är hittills de jobbigaste tiderna i mitt liv med oron, det praktiska osv. Nu med en ny bebis och beskedet om att min systerdotter med familj ska föra en sjukhustillvaro från och till under långt tid har det nästan kännts för mycket att ta in. Mina egna minnen över sjukhusvistelserna med bebbarna har sköljt över mig igen.

Det känns tråkigt att inte kunna träffa syrrans familj under lång tid förstås, men vi har fått i uppgift nu att hålla oss ifrån så systerdottern inte får någon infektion. Detta pg a vi är så många som 8 i familjen och med många små barn är det alltid någon som är snuvig. Skulle så gärna vilja hjälpa med att de äldre kusinbarnen kunde komma och leka, men förstår ändå och tröstar mig med att de har ett fantastiskt kontaktnätverk runt sig med vuxna som ställer upp. För vad skulle annars hända? Min systers man (de har 3 barn) sa att han tänkte på oss. Vad skulle vi ha gjort i en liknande situation där båda föräldrarna hade behövs med ett barn? När jag frågade barnens mormor sa hon: -Då skulle väl soc (läs socialen) komma och hjälpa till! Min fråga: - Gör de sånt? Det får jag och maken i så fall hoppas på om den dagen skulle komma.

Mest av allt hoppas jag förstås på att jag aldrig behöver ta reda på om Soc hoppar in och är barnvakt om båda föräldrarna behövs med ett riktigt sjukt barn och att systerdotterna blir frisk. Skänker ALLA er föräldrar och barn en tanke som kämpar mot svåra sjukdomar varje gång det känns jobbigt här hemma med magsjukor, feber och vad det nu kan vara för en "värdslig liten sjukdom" och lovar att jag ska försöka att inte klaga.