Livet med 6 barn födda inom 7 år!

Har bokat in att jag ska på en konferens om kvinnligt företagande i nästa vecka och ska förstås ta med min yngst a son som bara är ca 7 veckor då. Konferensen är 2 dagar och endast 11 mil härifrån. När jag berättat att jag ska åka har jag fått kommentarer som: - Jaha ja, det kommer inte att ses med blida ögon ska du se! Och att många Andra kvinnor inte tycker att man ska ha med sig barn på konferenser utan då ska man bara vara affärkvinna och inte mamma! Kommentarerna har fått mig att tappa hakan och jag kan inte tro att det jag hört är sant. Läste dock en artikel i Aftonbladet om att många opponerat sig mot att Birgitta Ohlsson inte skulle kunna vara EUminister och föda barn och nu börjar jag tro att det finns de som fortfarande tycker att kvinnans frigörelse är spis på hjul.

Jag jobbar heltid i famijleföretaget med min lille son vid min sida hela tiden och tycker att det går jättebra eftersom bebisar sover så mycket den första tiden, men visst det finns säkert de som skulle tycka att det vore lämpligare om jag var hemma och städade istället medan han sover. Jag har dock haft turen att bara möta fördomsfria och moderna män och kvinnor på myndigheter och banker och de har inte brytt sig om att jag varit höggravid, snart skulle föda barn och att jag sedan skulle jobba heltid hans första tid utan bara fått stöd i vårt företagande. Tack till alla er !

Förut var jag så noga med att gå ut varje dag med barnen och tyckte att det var jätteskönt. Sedan blev jag gravid med 6:e och det blev till slut för jobbigt att klä på 5 barn alternativt klä på några barn och tjata på gubben att han också skulle klä på. Sedan föddes lillen, som nu är 5 veckor och det var för kallt, kändes som han snart skulle äta igen när man hade satt på alla kläderna, vi har ingen enkelvagn osv osv. Ursäkterna var många, men till slut kom jag då ut i lördags med de 4 minsta och vad skönt det var. (De äldsta var och åkte slalom). Solen sken och vi gick en liten promenad. Underbart! Bestämde mig att jag måste skärpa mig, men rätt besvärligt är det.

Många har sagt mig, innan jag hade mer än 3 barn, att det blev stor skillnad när 3:dje barnet kom. Man är oftast 2 föräldrar, har 2 armar osv. Det har jag aldrig känt vare sig när 3:an, 4:an eller 5an  kom, men nu när vi har ett sjätte barn! När vi har lämnat bort 2 (oftast max vad ev. barnvakt vill ta hand om). Ja, då har man 4 st kvar, så någon vila blir det inte. Dessutom är det oftast inte de minsta som de vill ta hand om utan oftast någon av de äldre......... Tur att vi inte har så stora behov av egentid och så tror jag (och hoppas) att det kanske bara tar ett tag att vänja sig. Likadant som jag fortfarande har problem att räkna om från 5 till 6 barn när vi är någonstans och jag ska "räkna in dem".

Alltid när mina barn varit bebis har jag tänkt på hur otoligt försvarslösa och helt beroende de är över att någon sköter dem och vårdar dem. Sänder alla de bebisar en tanke som inte blir skötta och vårdade som de borde - fruktansvärt. Samtidigt finns de par som inte önskade annat än ett få ett barn, men som det inte funkar för eller som inte får/kan adoptera.

Jag tänker också på hur det själv skulle vara om man vore bebis igen. Tänk dig att du inte kunde säga vad du ville utan måste skrika och hoppas att omgivningen förstår. Kanske har tröjan skrövlat ihop sig och du ligger lite oskönt. Då kommer någon och kollar dig bak i rumpan och undrar om det hänt något där. Kanske vill du bara sova, men får ett bröst upptryckt i ansiktet (kanske inte alla tycker är så tokigt ändå .

Med första barnen kunde jag inte förstå att bebisar behöver så mycket sömn, som de faktiskt gör, så de hann bli övertrötta flera gånger om när jag försökte göra dem på bättre humör. Sömnskriket tycker f.ö är det som låter värst. När jag var gravid med tvillingarna var det en pappa som sa: - Små barn, små röster, Stora barn stora röster! Och visst är det så tycker jag.

När man sätter fram julpyntet tänker jag ofta att det inte dröjer länge tills det ska bort igen och jag tror att det blir mindre och mindre pyntat för varje år. Jag brukar också säga till kompisar att fastän man tror att man har plockat bort allt julpynt, så tror du inte att man (åtminstone jag) kan hitta tomtar ända fram till sommaren. I år slog jag dock alla rekord. Dansade ut 20dag Knut på dagen 20 dagar efter jul (4-åringen visste inte om dagen hette 20dag Knut eller 20dag Frans eftersom Morfars sambos barnbarn heter Knut och Frans) och trodde att jag även hade plockat bort allt julpynt. Ända tills idag, 30 januari, var jag rätt nöjd med att fått bort julpyntet i tid, tills jag upptäckte 2 julstakar, en liten julgran och 3 st 30cm tomtar i ett fönstren. Förutom det stod Krubban på Byrån.... Man undrar ju om man inte börjar bli blind, men som vanligt får jag väl tänka som Karlsson på Taket - Det är ju bara en värdslig sak.

Skrattade gott när jag för några dagar sedan var bjuden på Ljusparty och sonen, som snart är 4 år, skulle följa med och leka med sin kompis under tiden jag lyssnade på försäljaren. Efter ett tag kommer 4-åringen ner, lyssnar ett tag och frågar sedan högt: -Mamma, var är Partyt? Bara 4år och vet redan hur ett party  ska vara. Hur skall detta sluta.

Denna lille kille funderar och drömmer också väldigt mycket just nu. I morse sa han att han drömde att han fick en hund som hette farfar (farfar är i himlen och det är en av hans stora funderationer). Det lustiga var att han ikväll fick ett kinderägg och att det i detta var en liten hund med mustasch som såg ut lite som en farfar. Helt sjukt och hur stor sannorlikhet är det?

Trevlig helg!