Alltid när mina barn varit bebis har jag tänkt på hur otoligt försvarslösa och helt beroende de är över att någon sköter dem och vårdar dem. Sänder alla de bebisar en tanke som inte blir skötta och vårdade som de borde - fruktansvärt. Samtidigt finns de par som inte önskade annat än ett få ett barn, men som det inte funkar för eller som inte får/kan adoptera.
Jag tänker också på hur det själv skulle vara om man vore bebis
igen. Tänk dig att du inte kunde säga vad du ville utan måste
skrika och hoppas att omgivningen förstår. Kanske har tröjan
skrövlat ihop sig och du ligger lite oskönt. Då kommer någon
och kollar dig bak i rumpan och undrar om det hänt något där.
Kanske vill du bara sova, men får ett bröst upptryckt i ansiktet
(kanske inte alla tycker är så tokigt ändå 
.
Med första barnen kunde jag inte förstå att bebisar behöver så mycket sömn, som de faktiskt gör, så de hann bli övertrötta flera gånger om när jag försökte göra dem på bättre humör. Sömnskriket tycker f.ö är det som låter värst. När jag var gravid med tvillingarna var det en pappa som sa: - Små barn, små röster, Stora barn stora röster! Och visst är det så tycker jag.
